UTMB: Intervju med Dawa Dachhiri Sherpa, loppets första vinnare

Den första upplagan av UTMB avgjordes 2003. Loppet var ännu inte det HOKA UTMB Mont Blanc som i dag räknas som världens mest prestigefyllda traillopp. Den 29 augusti 2003 vann nepalesen Dawa Dachhiri Sherpa det 150 kilometer långa loppet, mer än två timmar före tvåan. Två legender hade fötts.

Dawa Dachhiri Sherpa och UTMB har en fin historia tillsammans. Loppet i Chamonix gav honom ett namn som gjorde det möjligt att förverkliga flera av sina drömmar, både bildligt och bokstavligt. Redan som nioåring lovade han sig själv att bygga ett äldreboende i sin hemby Taksindu, på 2 900 meters höjd i bergen runt Everest, i Himalaya vid gränsen mellan Nepal och Kina. UTMB-segern öppnade dörrar i Europa som han visste hur han skulle ta vara på, och till slut kunde han bygga äldreboendet. Det stod klart 2019. Alla som har mött Dawa Dachhiri vittnar om samma sak: han är generös och har alltid blicken riktad mot andra. Dawa Dachhiri bor numera i Frankrike. Han springer inte längre de riktigt långa distanserna, men fortsätter att träna och följer samtidigt sina landsmäns situation i Nepal. Föreningen Dawa Sherpa Parrains et Marraines pour le Népal grundades 2007 och drivs fortfarande av honom och hustrun Annie. Den arbetar för bättre skolgång för barnen i hemtrakten och bättre tillgång till vård.

Dawa Dachhiri Sherpas framgångar har utan tvekan delvis sina rötter i hans uppväxt. Han växte upp i en familj med nio barn och föräldrar som var jordbrukare och boskapsskötare, och från sex till femton års ålder fick han klosterutbildning, där han bland annat lärde sig meditation och kampsport. När hans pappa dog återvände han för att ta hand om familjen. Det var när han arbetade som kock tillsammans med sin storebror på en Himalayatrekking som Dawa Dachhiri Sherpa fick sin första kontakt med traillöpningen. Så småningom deltog han i ett etapplopp i Nepal, arrangerat av en schweizare och vunnet av hans bror, som också sprang. Dawa Dachhiri väckte uppmärksamhet genom två etappsegrar ... och träffade sin blivande hustru Annie, som också deltog. 1995 kom han till Europa och började beta av traillopp efter traillopp och bygga sitt namn. Under de följande åren bekräftade han sin kapacitet. Han vann UTMB 2003 på 20.05.55, mer än två timmar före tvåan. Vädret var brutalt den dagen, men den nepalesiske löparen fick användning för både pannbenet och de starka benen, formade i Himalayas terräng.

UTMB-segern 2003 följdes av många prestigefyllda vinster: Grand Trail des Templiers 2005, 6000D 2007 och 2009 samt TDS 2012. Totalt har Dawa Dachhiri Sherpa vunnit över 100 lopp, däribland det prestigefyllda etapploppet Annapurna Mandala Trail (2002) på hemmaplan. Slutet av augusti 2012 säger mycket om nepalesens fysik och karriär: tre dagar efter segern i Grand Raid des Pyrénées vann han TDS. En otrolig tålighet. Dawa Dachhiri Sherpa har dessutom en ovanlig merit: han deltog i tre olympiska spel, i Turin 2006, Vancouver 2010 och Sotji 2014, där han var sitt lands enda representant ... i längdskidåkning. Innan Nepals olympiska kommitté bad honom ställa upp i OS 2006 hade Taksindu-sonen aldrig stått på ett par skidor. Motiveringen var att han kunde träna i de schweiziska bergen. Dawa Dachhiri tog uppgiften på allvar, tränade hårt och fullföljde alla tre loppen.

Dawa Dachhiri Sherpa framför de olympiska ringarna i Sotji 2014

Bara några dagar före det globala evenemanget HOKA UTMB Mont Blanc 2026 tackade den nepalesiska idrottslegendaren ja till att dela med sig av minnena från 2003 och berätta om sina aktuella projekt.

Dawa Dachhiri, vilka minnen bär du med dig från segern i UTMB 2003?

Ett stort minne, förstås. Många bilder dyker upp när jag tänker tillbaka. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare, så jag kom dit för att göra mitt bästa utan att sikta på något särskilt. Starten i Chamonix klockan fyra på morgonen, målgången, vätskestationerna, som var färre än i dag ... allt det där finns kvar i minnet. Att komma i mål sent på kvällen i Chamonix, under regnet, var otroligt. Det var sent, vädret var fortfarande riktigt dåligt, och ett tiotal barn från Chamonix sprang med mig från skogsbrynet in till mål. Det var fantastiskt. Att prata med alla funktionärer och känna deras omtanke är också fina minnen.

Det var UTMB:s första upplaga, på initiativ av Catherine och Michel Poletti ...

Ja, vi var närmare 700 personer på startlinjen i Chamonix och 70 i mål, i ett fint och kallt regn. Det var något helt annat än dagens evenemang, där så många löpare samlas. Jag är glad att sporten har utvecklats så mycket, även om jag är lite rädd för att den ska bli en modefluga. Man måste komma ihåg glädjen i att springa på stigarna, inte bara prestationen. Att så många har börjat springa är i alla fall väldigt positivt. Det är bättre än att gå på krogen!

Skulle du säga att UTMB är din finaste trailseger?

En av mina finaste segrar, absolut. Den gav mig många möjligheter i Europa senare och är självklart viktig i min historia. Att vinna Grand Trail des Templiers 2005 var också otroligt. Oavsett distans hade jag turen att få springa många fina lopp, med familjär stämning och perfekta tävlingsförhållanden. Även från loppen jag bröt har jag vackra minnen. Allt är erfarenhet. Ett lopp blir som det blir, och jag accepterar det. Jag har aldrig sprungit för att vinna.

2008 slutade du tvåa bakom den då 21-årige giganten Kilian Jornet ...

Han skulle kunna vara min son! Det var ingen egentlig tävling mellan honom och mig, även om vi kämpade hårt den dagen (red. anm.: Dawa Dachhiri Sherpa slutade tvåa på 21.56.52, en timme efter den spanske löparen). Jag arbetade som byggnadsarbetare på vardagarna, fem dagar i veckan, med långa arbetsdagar. Vi levde helt enkelt inte under samma förutsättningar. Det var normalt att sluta bakom honom.

Många som mött dig under karriären vittnar om din förmåga att lyssna på kroppen och respektera den ...

För mig är ett långlopp en erfarenhet, en studie av kroppen och kosten ... Utbildningen i templet gav mig möjligheten att lyssna på kroppen och på mina känslor. Fungerar den här kosten bättre än en annan? Smälter jag maten bättre? Jag försöker göra mitt bästa utan att gå över gränsen. Går det bra är det bra, annars får det vara. Jag har alltid respekterat kroppen och smärtan. Mellan 2013 och 2016 hade jag stora problem med knäna. Efter ett års rehabilitering gick jag till en läkare som sa att jag kunde börja springa igen. Men kroppen sa något annat och bad mig vänta. Jag kände mig inte längre fysiskt kapabel att springa så långt utan att skada mig. Jag väntade ytterligare två år innan jag började springa igen, men numera håller jag mig till kortare distanser, distanser för vanligt folk (skratt).

Även din inställning hyllas ...

När jag tävlar tänker jag aldrig på att vinna. Jag springer för min egen skull. Jag har alltid försökt kämpa mot lusten och avundsjukan, eftersom de skapar negativitet. Det tär på kroppen. När man fokuserar på sig själv och sina känslor blir man mer koncentrerad på varje steg och gör rätt rörelser. Om man till exempel fokuserar på en motståndare gör man inte längre rätt. När man får en svacka räcker det med ett djupt andetag och att lyfta blicken, sedan är man igång igen. Positivitet ger mycket kraft. När vädret är dåligt eller man går igenom en tuff stund kan ett leende, att få eller ge ett, sudda ut en del av svårigheterna och smärtan ...

Dawa Dachhiri Sherpa tillsammans med Ludovic Pommeret

Saknar du inte långloppen särskilt mycket?

(säkert) Inte alls. Jag är helt bekväm med det livet erbjuder mig i dag. Det finns så mycket att göra. Efter den här intervjun ska jag arbeta i vår trädgård, där finns det att göra (ler). Jag ska plocka tomater och rensa bort lite ogräs ... Det betyder mycket för mig och för mig tillbaka till livet jag levde i Nepal. Det är väldigt avkopplande. Jag slutade med långloppen 2012, efter segern i TDS. Sedan dess springer jag framför allt lopp på 15 till 50 kilometer, där jag kan njuta. Jag säger inte nej till ett lopp på 70–80 kilometer om jag får en period där jag kan förbereda mig ordentligt.

Utöver ditt arbete ägnar du en del av din tid åt ditt lokalsamhälle i Nepal ...

Jag försöker återvända till Nepal åtminstone en gång om året. När det finns byggprojekt som kräver uppmärksamhet stannar jag längre. Jag startade en liten förening som gör att vi kan arbeta tillsammans och få större genomslag. Ensam kan man inte åstadkomma något. Tack vare många människor har vi under årens lopp kunnat bygga ett internat för ungdomar och ett äldreboende i vårt område. Jag vill passa på att tacka alla som har hjälpt oss och alla som har gått med i föreningen. Det är tack vare dem som vi har kunnat göra så mycket och hoppas kunna göra ännu mer. Ett hundratal barn studerar på vårt center. Vi är väldigt glada eftersom det fungerar bra och projektet lever vidare. Varje gång vi kan förbättra barnens liv gör vi det, med de medel vi har.

//// REDIGERING 3 september 2026

Den 26 augusti ödelade en störtflod, orsakad av att en bergssida och en glaciär kollapsade, Trishuli-dalen i Nepal. Många människor omkom, 1 259 personer hade dött och över 5 000 saknades den 3 september, och ett stort antal familjer lämnades i djup nöd.

Dawa Dachhiri Sherpa och hans förening Parrains et Marraines pour le Népal har startat en insamling för att hjälpa människorna på plats. Besök den här sidan för att skänka ett bidrag: https://www.dawasherpa-asso.org/urgence-nepal/.