Intervju med Vincent Bouillard och Baptiste Chassagne, två favoriter till UTMB 2026 med korsade öden

Vincent, du springer två 100-mileslopp på åtta veckor. Hur går du in i den dubbla utmaningen?

En av sakerna som fick mig att bestämma mig för att starta i UTMB var möjligheten att ta semester och få en rejäl paus efteråt. Det är inget litet åtagande att springa två 100-mileslopp på åtta veckor, så jag längtar verkligen efter att låta kroppen och huvudet vila och få tid med familjen utan att allt styrs av träningen.

Var du rädd att kroppen skulle säga ifrån efter Western States?

Inte direkt. Jag försöker påminna mig om att allt är tillfälligt. När det känns tungt säger jag till mig själv: ”Det kommer att vända.” Det gäller också under ultralopp. När allt flyter på brukar det inte vara särskilt länge, och allt kan vända väldigt snabbt. Därför gäller det överlag att ha tålamod och tänka att det går över. Vi vet att vi kommer att lida, vi vet att det kommer en enorm mängd starka signaler, och vi måste vara beredda att ta emot dem utan att ändra strategi direkt vid den första signalen.

© UTMB

Hur bedömer du formen inför starten?

Det är förstås annorlunda jämfört med för två år sedan, när jag förberedde mig för UTMB, eftersom jag först behövde ta mig tid att återhämta mig efter Western States. Men mentalt gäller det att påminna sig om att man inte börjar om från noll varje gång man inleder ett träningsblock. All träning jag gjorde inför Western States kommer att hjälpa mig i UTMB. Under de åtta veckorna mellan loppen har jag bara lagt på de sista detaljerna och återgått till träning i terräng som är mer specifik för UTMB. En sak som hjälper mig är att den här typen av terräng passar mig bättre än den i Western States.

Känner du dig alltså helt återställd?

Om jag inte hade känt mig helt återställd skulle jag inte ha startat. Jag hade verkligen inte satt någon press på mig själv eller ställt något ultimatum. De flesta av oss är anmälda till UTMB redan i januari, men sedan beror det på vad som händer under säsongen. Eftersom Western States gick så bra ville jag först lyssna på kroppen och huvudet och känna efter hur jag mådde fysiskt och mentalt under dagarna och veckorna efter loppet.

Under augusti visste jag ärligt talat inte om jag skulle springa UTMB, eftersom jag verkligen inte ville fatta beslutet för snabbt eller på oansvariga grunder. Men steg för steg stod det klart att det inte fanns någon annan plats där jag hellre ville vara den här helgen än Chamonix. Under HOKA-lägret i slutet av juli, när vi sprang runt Mont-Blanc på tre dagar, kunde jag konstatera att jag avslutade dagarna med krafter kvar och mådde väldigt bra. Men jag vill verkligen betona att det inte bara handlar om det fysiska, utan också om det mentala. På 100 miles måste man vara beredd att lida och ta sig igenom svackor. Om man inte mentalt är redo att kämpa på det sättet är det svårt att fullfölja och vara konkurrenskraftig.

Jag försöker verkligen, helt ärligt, bortse från det som varit och tänka att vi börjar lite från noll på startlinjen.

Kommer segern i Western States att förändra hur du tar dig an det här UTMB?

Det är utan tvekan loppet med störst medieuppmärksamhet, men samtidigt tillbringar man mycket tid ensam, särskilt på natten, och ser inte särskilt många andra. Därför tycker jag att det är fantastiskt. Så fort vi lämnar Notre-Dame-de-la-Gorge och börjar klättra mot Col du Bonhomme blandas korten på nytt. Framför allt spelar raderna i meritlistan ingen roll längre. Då får alla chansen att börja om, och den bästa vinner.

Är det mentalt befriande att redan ha lyckats i ett lopp?

Ja, men samtidigt åker jag inte till det här UTMB för att visa upp mig och ta en joggingtur. Om jag startar är det för att tävla och vara konkurrenskraftig. Mitt mål är att göra ett bättre lopp än 2024. Det första målet är alltid att fullfölja, eftersom banan är extremt krävande och väldigt lång. Men därefter är ambitionen tydligt att tävla om placeringarna och förbättra mig jämfört med 2024.

© UTMB

Du har fått en lite annan etikett nu …

Ja, och kanske tog jag bort en del av pressen med segern i USA. Samtidigt har jag pressen från 2024 att hantera, med förväntningar på mitt lopp som inte alls fanns för två år sedan. Det jämnar ut sig på något sätt. Det kan mycket väl vara någon helt otippad som ligger i täten den här helgen och som flyttar fram gränserna för vad som är möjligt. Min dröm är att vi fortfarande ska slåss om segern när vi börjar klättra mot La Flégère. Det har aldrig hänt i UTMB, och när man ser hur nivån i täten har utvecklats tror jag att sporten kommer att ta ytterligare ett steg. Nu längtar jag, och jag är väldigt glad över att få vara en del av det.

© UTMB

Baptiste, kommer du tillbaka för att ta den där lilla placeringen som saknades för seger 2024?

Jag skulle inte säga att jag enbart är här för att ta den där lilla placeringen som saknades. Men jag behövde faktiskt en paus, i den meningen att jag är en person som springer med känslorna. När jag känner att jag har fått ur mig något fullbordat tömmer jag mina känslor och behöver tid för att fylla på energin igen. Den pausen var nödvändig för att få tillbaka lite av drivet. Och också för att utvecklas. 2024 förstod jag vad som låg bakom den fina prestationen, men också vad som saknades för att den skulle bli helt fulländad. Jag identifierade mina svagheter och gav mig själv två år att arbeta med dem och komma tillbaka starkare.

© UTMB

Vilka var de svagheterna?

Man brukar säga att UTMB är ett lättlöpt lopp. Det håller jag med om under de två första tredjedelarna. Men om man isolerar den sista tredjedelen är den ändå väldigt teknisk. Om man bara tävlade på den sista tredjedelen skulle det inte alls vara samma löpare som vann där som under de två första. Därför började jag träna på brantare, mer bergig och teknisk terräng för att bli bättre utför och skaffa mer erfarenhet. Allt det hittade jag i Diagonale des Fous.

Jag vill verkligen slå den jag var 2024, för det skulle betyda att jag har utvecklats.

Tidigare i veckan gjorde din syster en stark insats, med en tredjeplats i MCC. Hur tog du emot de känslorna, och kostade det inte för mycket energi?

Jag försökte inte alls kontrollera mina känslor. Ärligt talat var det helt oväntat att min syster Juliette skulle bli trea i MCC. Hon tränar inte varje dag och satsar inte alls på prestation, så det kom som en stor överraskning. Jag hade inte förutsett de känslorna, utan tog emot dem som de kom. När jag såg att hon blev trea stod jag på sängen, som om Saint-Étienne hade gjort mål. Jag tog bara med mig det positiva och tänkte helt enkelt att veckan redan var lyckad. Min syster fick uppleva en fantastisk känsla och förstod varför jag tränar varje dag: för att få uppleva sådana ögonblick.

Det var alltså bara positiva vibbar?

Min pappa sa: ”Nu har vi öppnat medaljkontot.” När OS eller ett mästerskap börjar med en bra känsla den första dagen får det alla att le, och det är lite så jag känner. Som om tecknen är positiva. På lördag kanske jag inte alls säger samma sak. Men för två år sedan hade jag varit mer än nöjd med att vara precis där jag är i dag. Så jag tar mig fram på det sättet fram till loppet, steg för steg, och jag tror att det blir bra.

Jag har tillbringat en hel del tid med Vincent, och han har lärt mig att hitta den där vinnarmentaliteten.

Vad känner du inför starten?

Jag känner att jag är i harmoni med vägen jag har gått. Det har funnits både toppar och dalar. Jag har tagit vara på topparna, med fötterna på jorden, och tagit mig igenom dalarna med målet att lära mig och växa. Jag kan inte säga att jag känner på mig att något särskilt kommer att hända, för så är det inte. Men jag är ganska trygg i att jag kommer att vara nöjd med vägen jag har gått, oavsett vad som händer på lördag eftermiddag eller kväll. Oavsett resultat vet jag att jag har utvecklats.

© FFA

På tal om den vägen sa du redan 2021 att du ville ta en pallplats i UTMB inom tre eller fyra år. Du ligger före den planen …

Ja, absolut. Nu är det nya målet att vinna loppet. Det får mig att drömma. När jag umgås med internationella löpare får jag känslan att vi fransmän har svårare att stå för den ambitionen. Jag har tillbringat mycket tid med Vincent, och han har också lärt mig att hitta den där vinnarmentaliteten. Jag har odlat den, och jag tror att det hjälpte mig att göra något bra i Diag’. Men i UTMB är det så många löpare och så tät konkurrens att det vore alldeles för självsäkert att säga att jag bara siktar på seger. Det är inte alls det enda scenario som skulle göra mig nöjd. Jag vill verkligen slå den jag var 2024, för det skulle betyda att jag har utvecklats.. Och om det lyckas tror jag att jag sedan kan blicka framåt och göra något ännu bättre. Men först vill jag förbättra just det här. Att springa snabbare än 20 timmar och 22 minuter är redan ett fint mål.