The Speed Project, loppet som saknar motstycke

Utan motstycke: extraordinärt, ovanligt, sällsynt, märkligt, anmärkningsvärt, något som sticker ut från mängden, ojämförligt; unikt, utan like, utan motsvarighet, oöverträffat, utan motstycke. Till den listan av adjektiv skulle man kunna lägga till imit-löst, ett ord som passar The Speed Project perfekt. Loppet föddes 2013 ur tysken Nils Arends idéer och fick sin första ”officiella” start 2014. Vad är det som gör loppet så speciellt, utöver de drygt 500 kilometerna mellan Los Angeles och Las Vegas? The Speed Project har ingen officiell webbplats, ingen möjlighet till anmälan och inga fastslagna regler för sträckan mellan de två amerikanska städerna. Friheten är total: man väljer själv väg, antal löpare, växlingar och allt annat. Det är det som gör loppet unikt. Precis som när man försöker ta sig in på en exklusiv klubb i nattlivet sker anmälan via en privat WhatsApp-grupp. Urvalet sägs bygga på en enda fråga: varför vill du springa The Speed Project? Kopplingen mellan nattliv och löpning har sin förklaring i Nils Arends bakgrund. Under många år var han en välbekant figur i Berlins nattliv. Vi återkommer till det längre ner …

Det är fascinerande att se hur undergroundkulturen, i en tid när den verkar ha blivit omodern, anpassar sig och muterar kring ett av västvärldens mest populära sociala fenomen: löpningen. The Speed Project jämförs ibland med Burning Man, festivalen som varje år arrangeras i Nevadas öken. The Speed Project samlar festfolk, konstnärer och idrottare som söker en form av anarki, i betydelsen frånvaro av regler. ”Det betyder inte att man får bryta mot lagenmen evenemanget är inte officiellt godkänt och det finns inget tillstånd. Om polisen stoppar er säger ni helt enkelt: ’Vi är ett kompisgäng som springer till Vegas’.

Ett lopp som egentligen inte borde finnas

The Speed Project har en särpräglad plats i det moderna löpningslandskapet. Varken sanktionerat eller egentligen godkänt fungerar det tvärtemot allt vi känner igen från stora internationella lopp. Ändå har evenemanget redan blivit mytiskt för de löpare som får chansen att delta. Grundidén är enkel, åtminstone på pappret: att ta sig de 500 kilometerna mellan Santa Monica Pier och den berömda skylten Welcome to Fabulous Las Vegas. De flesta lag springer stafett, vanligtvis med sex löpare och en van som följer gruppen genom öknen. Men den viktigaste regeln är just att det nästan inte finns några regler. Ingen officiell bana existerar. Varje lag väljer sin egen väg. Vissa satsar på de snabbaste vägarna, andra försöker hitta rakare men mer ogästvänliga alternativ. Den enda instruktionen är att ta sig till Las Vegas så snabbt som möjligt.

2026 års upplaga av The Speed Project blev en vändpunkt, inte minst i soloklassen, där den brasilianske löparen Gabriel Bastos Barros, eller Biel bland vänner, satte ett imponerande nytt rekord. Den tatuerade löparen avverkade banan på 67 timmar och 15 minuter och noterade den bästa soloprestationen någonsin på sträckan. Biel är konstnär och ultralöpare med bas i Berlin och passar perfekt in i loppets experimentella DNA. En vinnare som var som gjord för att skriva in sitt namn i The Speed Project. En vinnare med Hoka på fötterna, vilket visar att underground aldrig förblir underground särskilt länge …

Löparna tar sig genom ökenvidder som sveps av hetta. De delar vägen med lastbilar som rusar fram på de långa raksträckorna och möter herrelösa hundar i öknen … En unik upplevelse, en stund av total frihet mitt i en vild och karg natur, en paus från vardagens regler.

Nils Arend, från rave till race

Bakom detta extrema äventyr finns alltså en person som gärna odlar mystiken kring sig själv: Nils Arend. Arend föddes i Tyskland men flyttade till Kalifornien för ungefär femton år sedan. Då talade han nästan ingen engelska och hade ont om pengar. För att upptäcka Los Angeles började han springa. Mycket. Hans relation till löpningen började som en form av olydnad: ”På internatskolan smet vi ut på nätterna för att festa. Jag och mina kompisar gömde löparkläder i buskarna innan vi gick ut. På morgonen kom vi tillbaka, bytte om och låtsades att vi hade varit ute och sprungit.”

I USA umgås han främst med surfare och kreatörer, samtidigt som han arbetar i reklambranschen. Det är efter att en vän föreslagit att han ska arrangera ett lopp som han inleder sitt löparäventyr på vägarna, med sträckan Long Beach–Manhattan Beach på 56 kilometer. ”Det jag gillade var att ta mig genom olika landskap: industrihamnarna, klipporna i Palos Verdes, badorterna …” säger Nils Arend. En dag kastar han sedan ur sig idén: ”Tänk om vi sprang till Las Vegas?” Det är 2013 och The Speed Project ser dagens ljus. Sex löpare står på startlinjen. Året därpå upprepas försöket med fler lag. I dag lockar evenemanget löpare från över trettio länder. Men Arend vill bevara loppets ursprungliga själ. Det finns fortfarande ingen webbplats. Inget offentligt anmälningsformulär. Ingen reklam.

Vad ska man egentligen tänka om det, när det kommer från en före detta reklamman som har arbetat på en mängd byråer i Tyskland och USA?

Den enda vägen in går genom honom. Inbjudningarna sprids därför via djungeltelegrafen eller WhatsApp. För Arend är loppet inte bara en idrottstävling. Det är en subkultur. Ett annat sätt att se på löpning. Den punkiga estetiken, ett arv från ungdomsåren då han arrangerade ravefester i övergivna lokaler i Tyskland, genomsyrar hela äventyret. Vid samlingen inför starten tar han emot löparna framför en dörr med texten ”F--- you and your rules ” skriven med blå maskeringstejp. Under racebriefingen vilar en mycket berlinsk stämning över platsen.

Ett avslöjande äventyr

Varje år svarar löpare från hela världen på kallelsen. Rutinerade maratonlöpare, influencers, aktivister, konstnärer … Vissa kommer med tydliga sportsliga ambitioner, som Biel gjorde i år. Andra vill bara uppleva äventyret. Men alla delar samma nyfikenhet: att upptäcka vad som händer när man springer i tiotals timmar utan att sova. I öknen fungerar tröttheten som en avslöjare. Tystnaden blir längre. Känslorna dyker upp utan förvarning. Och så finns de där avskilda ögonblicken som bara stora resor kan ge. En soluppgång över en tom väg i Nevada. Vindens sus över den brännande asfalten. Den märkliga känslan av att springa mitt ute i ingenstans, omgiven av bara några få vänner. De amerikanska vidderna bjuder på sådana skatter, och de fortsätter att locka människor som söker en särskild sorts frihet.