Munkarnas ”maraton” på berget Hiei och deras tusen dagar till fots

Tusen dagars vandring, dagliga pass på flera tiotals kilometer, branta stigar, avfärd mitt i natten och en järnhård disciplin som sträcker sig över sju år: kaihōgyō har alla ingredienser i en modern uthållighetsberättelse. Ändå är syftet för männen som genomgår prövningarna inte att flytta fysiska eller sportsliga gränser, utan andliga. I Japan kallas de ”maratonmunkarna”. Kaihōgyō är en form av askes inom Tendai-buddhismen, den japanska varianten av buddhismen. Munken, som kallas gyōja, följer en helig rutt och stannar vid tempel, helgedomar, träd, källor eller minnesplatser för att utföra rituella handlingar och läsa böner. För att förstå traditionen måste man börja med historien om ett berg.

Berget Hiei, askesens skådeplats

Historien om kaihōgyō är sammanflätad med berget Hiei, nordost om den forna kejserliga huvudstaden Kyoto. Klostret Enryaku-ji är Tendai-buddhismens främsta centrum i Japan. Skolan grundades i början av 800-talet av Saichō och lägger stor vikt vid meditation, textstudier och asketiska övningar. Med seklerna blev berget en betydande plats för religiös utbildning. I den här traditionen är fysisk ansträngning inget mål i sig, utan en disciplin som ska förvandla utövaren. Själva gåendet är en religiös praktik. Mellan 1100- och 1300-talet organiserades pilgrimsfärderna kring Hieis tre pagoder, innan de vidgades till hela berget. Från slutet av 1500-talet byggdes praktiken upp kring den runda som fortfarande är kärnan i dagens kaihōgyō.

År 1571 lät den japanska armén förstöra Enryaku-ji-komplexet för att bryta prästerskapets inflytande. Många dokument gick förlorade, men traditionen levde vidare. Genom seklerna har kaihōgyō bevarats som en krävande praktik, förd vidare inom klosterlinjer. Munken Sakai Yūsai, född 1926, har blivit en av den samtida praktikens mest kända gestalter, bland annat genom att ha genomfört två cykler på tusen dagar. 1995 träffade han påven Johannes Paulus II. Det finns gott om dokumentation om livet för dem som valt den vägen. Förhållandet till lidande och offer står i centrum. Och som så ofta i Japan är misslyckande otänkbart, eller så får det kosta ett harakiri, åtminstone i de folkliga berättelserna… Inom Tendai riktas munkarnas böner mot träd, klippor, källor, mot naturen. Askesen ses som en bodhisattvas praktik, som söker alla varelsers väl. Kaihōgyō erbjuder förstås varken sportslig mållinje eller seger över en motståndare.

Tusen dagar, sju år och tusentals kilometer

Dags för siffrorna bakom denna mer än krävande religiösa askes. Den mest kända siffran för kaihōgyō är de tusen vandringsdagarna. I sin mest krävande form följer prövningen ett traditionellt program utspritt över sju år. Schemat växlar mellan perioder på hundra och tvåhundra dagar, medan den dagliga sträckan ökar allteftersom. Svårigheten ligger i upprepningen och i att hålla ut över tid. Traditionen föreskriver hundra dagars vandring under vart och ett av de tre första åren, sedan tvåhundra dagar per år under det fjärde och femte året. Det sjätte året innehåller hundra dagar på en längre rutt. Det sjunde året inleds med ännu en utvidgad vandringsfas kring berget Hiei och Kyoto, följd av hundra dagar till på bergsrundan. Den inledande rutten anges vanligen till omkring 30 kilometer om dagen. Det sjätte året närmar sig dagssträckan 60 kilometer, ibland mer… Totalen är enorm. Vissa uppskattningar i litteraturen om maratonmunkarna talar om över 30 000 kilometer.

© Wikipedia

Forskaren Catherine Ludvik, som har studerat Japans religionshistoria, räknade 2006 till 49 fullbordade tusendagarscykler sedan 1585, då dokumentationen blev rikligare. Svårigheten stannar inte vid vandringen, som ni kanske anar. Efter ungefär sjuhundra dagar innehåller programmet en retreat som kallas dōiri, där munken tillbringar nio dagar i ett tempel utan att äta, dricka eller sova, medan han reciterar texter och mantran. Bilden av den ensamme munken skymmer dock en kollektiv dimension. Även om munken genomför stora delar av sin praktik ensam, vilar den också på stöd från många människor längs de olika rutterna, både troende, guider och helt vanliga medföljare.

Under etapperna genom Kyoto deltar medlemmar av lekmannabröderskap i uppbackningen. Hjälpen är ingen detalj: den visar att askesen hänger ihop med en gemenskap.