Så har ASICS SaintéLyon, ultralöpningens doyenne, hållit sig ung i 72 år

Den sista helgen i november har blivit en given hållpunkt för uthållighetslöpare i vid mening. Nybörjare eller rutinerade, från landsväg eller fjäll, men också från triathlon och äventyrsrace: hela idrottsvärlden samlas den dagen vid SaintéLyon, som kallas ultralöpningens doyenne.

Med sin skickliga blandning av asfalt, stigar, kyla, natt, regn, lera och andra nöjen har SaintéLyon en doft av äventyr som drar långt utanför löparvärlden. Den dragningskraften har gjort loppet till "Frankrikes största naturlopp" sett till antalet deltagare.

© Peignée Verticale / D. Rosso

© Infinity Nine Media / Lilian Menetrier

© Peignée Verticale / A. Mesnage

Från början ett vandringslopp utan tidtagning, påhittat av… cyklister

Historien om det här nattliga gångäventyret, som från början avgjordes i vinterns inledning över ungefär sextio kilometer, går hand i hand med den moderna löpningens. Det är långt från tiden då arrangörerna i cykelklubben CT Lyon bröt väg, ibland på skidor (vintrarna var hårdare då…), genom snö och törnbuskar med en handfull modiga vandrare, någonstans ovanför Sainte-Catherine. Det var nämligen inte löpare som låg bakom loppet, utan cyklister som ville hålla formen vid liv under vintern.

1951 skapade « Cyclotouristes Stéphanois » och « Cyclotourisme Lyonnais » en vinterlig vandring på 60 km, fördelad på två dagar, med start växelvis i Saint-Étienne och Lyon längs GR7. De första deltagarna fick kämpa sig igenom nattens 64 kilometer.

På den tiden var det bara några få som vågade sig på äventyret, i bergskor och med ryggsäck. Turen gick över två dagar med övernattning på ett värdshus i Sainte-Catherine. Huvudsyftet var att cykelturisterna skulle hålla formen under vintersäsongen.

Springa var förbjudet de första åren

Loppet utvecklades stegvis och fick fastare former för varje upplaga. Fler och fler deltagare ledde till att man började tidtaga över en enda natt, och det blev en tävling för gångare (den som sprang diskvalificerades) över 63,2 km. Ingen kunde då föreställa sig att det gick att ta sig mellan de två stora regionala städerna springande, utan uppehåll. På några år sjönk vinnartiderna från 9 timmar till 7 h 30 min, en symbolisk siffra, eftersom det var så lång tid diligenserna behövde mellan Lyon och Saint-Étienne förra århundradet.

Från gång till löpning

De ibland extrema förhållandena och mörkret gör det till ett krävande lopp. I slutet av 1970-talet blev gångens dagar räknade, när löpning utanför stadion och lopp i fri stil växte fram. Det berodde till stor del på skor som dämpade bättre och på att moderna träningsmetoder spreds.

1977 fick deltagarna börja springa. SaintéLyon nådde sitt första deltagarrekord med över 4 000 startande (gångare och löpare). Men det var också upplagan med flest avhopp. Bara 40 % av deltagarna tog sig i mål.

© Peignée Verticale / D. Rosso

© Peignée Verticale / A. Mesnage

© Peignée Verticale / M. Daviet

När modeflugan och illusionerna lagt sig stämplades SaintéLyon en tid som ett av de allra svåraste loppen. Deltagarantalet rasade och loppet blev en sak för specialister. Michel Delore var en av dem. Idrottsman, journalist och författare, han vann loppet åtta gånger mellan 1970 och 1980, först gåendes och sedan springande, och satte det första löprekordet på distansen med 5 h 20 min. Löpare som Gérard Petit (4 h 44 min) och Maurice Mondon (4 h 31 min) skulle i tur och ordning spräcka det riktmärket. Gérard Petit innehar för övrigt fortfarande rekordet i riktningen Lyon–Saint-Étienne, 4 h 47 min.

© Extra Sport

© Extra Sport

1990- och 2000-talen blev en vändpunkt för loppets popularitet

Upplagan 1990 etsade sig fast i minnet och blev symbolen för en övergång. Vid midnatt började det snöa vid starten i Lyon, och snötäcket nådde snabbt 70 cm vid Col de la Gachet. Under de förhållandena gick det inte att garantera vare sig sjukvård eller transport av förnödenheter till depåerna. Arrangörerna beslutade att avbryta loppet i Sainte-Catherine, men 80 löpare fortsatte ändå och tog sig som hjältar i mål i Saint-Étienne.

År 1991 införde arrangörerna stafettklasserna. De blev mycket populära och gav alla chansen att, på kortare sträckor än soloversionen, få en bild av loppets särdrag och svårigheter.

© Infinity Nine Media/ Sébastien Clavel

Loppet moderniserades och går numera alltid mellan Saint-Étienne och Lyon, med start vid midnatt och en maxtid på 15 timmar. Publiksuccén har hållit i sig år efter år, i takt med att löpning utanför stadion och trail exploderat. När eventbolaget Extra Sport klev in i organisationen i början av 2000-talet blev SaintéLyon på allvar en av landets stora idrottshändelser.

Fler format så att alla kan få en bit av äventyret

2009 passerades 10 000 löpare för första gången. Distansen växte, förbi 60 km, sedan 70 km, och ligger nu nära 80 km med 2 400 höjdmeter.

2010 och 2013 tillkom två nya, mer tillgängliga format: SaintExpress (45 km och 1 100 höjdmeter) och SainteSprint (25 km).

2016 kom Saintétic, ett instegslopp på 12 km och 275 höjdmeter.

2019 gick SaintéLyon däremot ett steg längre med ultraformatet LyonSaintéLyon, en tur och retur på 160 km där bara returen mellan Saint-Étienne och Lyon tidtas.

2026 föds SaintéVia, med start i Mornant, 36 km och 670 höjdmeter längs den romerska akvedukten i Gier, med sina 2 000 år av historia.

Namn från både landsväg och trail

SaintéLyon, med sin blandade profil av väg och trail, lockar alla typer av löpare. Dels de som vill lämna asfalten för att smutsa ner fötterna på stigarna och smaka på ett "äventyr", dels fjälltraillöpare som vill utmana "landsvägsrävarna" och jobba på farten på en snabb bana.

På en så pass platt profil har "vägmänniskorna" säkert en fördel gentemot "bergsmänniskorna". Men när förhållandena blir svåra, med vind, dimma, kyla, snö, lera eller isfläckar, kan "bergsmänniskorna" ibland klara sig bättre.

Jag har sett massor av traillöpare komma hit och tro att det skulle bli en transportsträcka, för att sedan tycka att SaintéLyon är extremt tufft. Man är nämligen i gång hela tiden på den här banan, och man springer nästan hela vägen.

Pionjärerna Michel Delore (åtta segrar) och Gérard Petit kom från landsvägslöpningen, liksom Jérôme Trottet, femfaldig segrare och dominant i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, maratonlöparen Philippe Rémond, segrare 2006, samt Brigitte Bec och Denis Morel, som i stället kom från 24-timmars- och 100 km-världen.

De "riktiga" traillöparna låter sig inte hunsas. Det visar den förra skidåkaren Maud Gobert, världsmästare i trail 2011, med sina fyra segrar, och likaså Corinne Favres andraplats 2006 och Karine Herrys 2007. På senare tid har Caroline Chaverot vunnit 2017 och Camille Bruyas 2019.

© Lilian Menetrier/ Infinity Nine Media

Men man måste ändå kunna springa både fort och länge för att vinna SaintéLyon. De egenskaperna har också Emmanuel Gault, Patrick Bringer, Cédric Fleureton, Benoît Cori, Nicolas Martin, Emmanuel Meyssat, Thomas Cardin och Sylvain Cachard, segrare i modern tid. Med bara tre utländska segrare (schweiziskan Tsilla Rosell 2001, ryskan Aigul Mingazova 2018 och spanjoren Andreu Simon Aymerich 2022) är det tydligt att loppet i huvudsak är en fransk angelägenhet.

En bana som förnyas varje år

Något som också är speciellt med SaintéLyon är att banläggarna varje år vill förnya banan, för att undvika monotoni och för att överraska både konkurrenter och stammisar. För även om SaintéLyon är doyennen vill hon visa att hon är kvick på foten, och bevisa för så många som möjligt att åren inte syns på henne.