Julie Garnier springer ultratrail med ödmjukhet

Ett behov av att släppa jakten på tider. Så förklarar Julie Garnier, som har sin bakgrund på bana, i terräng och på landsväg, sin nya dragning till traillöpningen. Hon har sprungit marathon under tre timmar, 2:56:49 i London, och har ett personbästa på 36:57 på 10 kilometer. 28-åringen, som har sprungit sedan 13-årsåldern, söker nu andra, vildare horisonter på stigarna.

I trail tittar jag inte längre på tempot. Det finns inte längre samma krav på att hålla en viss fart över en viss sträcka, som på marathon eller 10 kilometer. Man springer för att det är roligt och för att njuta av landskapet.

Med en gedigen löparbakgrund som grund, och numera även som framgångsrik innehållsskapare, sprang hon i september sitt första 100-kilometerslopp i Nice Côte d’Azur By UTMB. Banan var 113 kilometer lång med 5 400 höjdmeter, och Julie slutade femma.

Ett karriärval som svarar mot ett behov, förklarar hon själv. « I trail tittar jag inte längre på tempot. Det finns inte längre samma krav på att hålla en viss fart över en viss sträcka, som på marathon eller 10 kilometer. Man springer för att det är roligt och för att njuta av landskapet. Sedan finns det andra utmaningar, som att hantera alla osäkerhetsfaktorer kring underlaget, kosten och vädret … Sådant går inte att kontrollera på förhand, och därför minskar pressen lite inför tävlingsdagen. »

© JG

© JG

© JG

För Julie har anpassningen till den nya terrängen följt en princip som hon förespråkar oavsett disciplin och delar med sina tusentals följare: att öka successivt och välja distanser med eftertanke. Trots nästan 15 års erfarenhet av löpning och en välutvecklad uthållighetsgrund började hon med trailens kortare distanser, runt 20 kilometer, för att sedan ta steget upp till lopp på 40 eller 50 kilometer. « Innan jag började satsa på trail sprang jag redan mycket i naturen. Jag var alltså van vid terrängen. Däremot behövde jag anpassa kosten jämfört med det jag kände till från landsvägslöpningen. I trail måste man lära sig att äta betydligt mer under ansträngningen och få in den rutinen i träningen ».

Vissa backpass eller kortare traillopp kan ge en känsla som påminner om intervallserier på bana.

Träningen behövde också anpassas till den nya passionen. « Det måste vara mer än ett år sedan jag satte min fot på en löparbana, säger hon med ett leende. Träningen ser lite annorlunda ut. Jag lägger mer tid på uppförs- och utförslöpning och åker ibland på kortare träningsläger i bergen för att få känna på en miljö som liknar den jag möter i tävlingarna », berättar hon, numera bosatt utanför Marseille.

Än så länge saknar hon inte banpassen. Hon har hittat andra sätt att pressa sig till max. « Jag lovar, vissa backpass eller kortare traillopp kan komma nära känslan från intervallserier på bana », säger hon, samtidigt som hon fortfarande får in tröskelpass och VMA i träningsplaneringen. Grunderna får man inte glömma.

Framgångarna har följt efter, med segrar i Trail de Haute-Provence 30K 2026 och i UT4M 40 Chartreuse 2026, en tredjeplats i Balcons du Ventoux 2026, en sjundeplats i SaintExpress 2025 samt två topp 10-placeringar i MCC 2025 och 2026. Julie tog därför logiskt steget mot ultratrail, med starka resultat direkt. Som femteplatsen i Nice i sitt första 100-kilometerslopp.

© 6000D

Inför loppet hade hon bland annat radat upp tre lopp under 6000D mitt i sommaren. Först 6D Crêtes, 21 kilometer och 1 300 höjdmeter, där hon slutade åtta. Dagen därpå följde 6D Lacs, 25 kilometer och 1 500 höjdmeter, med en femteplats. Den tredje dagen fullföljde hon 6D Marathon, 44 kilometer och 2 700 höjdmeter, som femtonde löpare. Tre lopp i rad blev ett perfekt inslag i uppladdningen, och i Nice bekräftade hon formen med en femteplats i sitt första ultra över 100 kilometer.

« Jag är förstås jätteglad över resultatet, för allt gick verkligen väldigt bra, trots de upp- och nedgångar som hör ultralöpningen till. Men aldrig så illa att jag inte kunde fortsätta. Jag tror att erfarenheten från de kortare distanserna på 40, 50 och 70 kilometer hjälpte mig att bygga det mentala inför mitt första 100-kilometerslopp. Förra året hade jag en mardröm på Trail du Petit Saint Bernard, 70 kilometer och 4 000 höjdmeter. Det är fortfarande ett av de värsta loppen i mitt liv. Jag gick rakt in i väggen och led något enormt, bland annat på grund av partierna med snö. Det var väldigt tufft, men jag fullföljde och slutade femma. När jag stod på startlinjen till 100-kilometersloppet i Nice tänkte jag på den erfarenheten och insåg att det knappast kunde bli värre. Det hjälpte mig att sätta saker i perspektiv ».

Femteplatsen i det internationellt starka loppet i Nice kommer ändå inte att få henne att rusa vidare. På sikt är 100 miles fortfarande ett logiskt mål, men hon håller fast vid sin filosofi och bygger karriären sten för sten. « Jag vill låta 100 miles växa fram i sin egen takt. Jag väntade tills jag hade bemästrat maratrail-distanserna innan jag tog steget till 100 kilometer, och jag tror att jag följer samma upplägg inför 100 miles. Först vill jag upprepa erfarenheten på 80, 90, 100 och 110 kilometer innan jag tar det stora steget till 100 miles ».

Julie känner nämligen till riskerna med att skynda för fort och belasta kroppen för mycket. Hon har redan upplevt långa skadeperioder. Precis som många andra traillöpare drabbades hon av RED-S, relativ energibrist, vilket satte henne ur spel under en period. « Det lärde mig att hantera kosten bättre och framför allt att äta mer. Jag hade inga ätstörningar och försökte inte gå ner i vikt. Energibristen uppstod verkligen omedvetet, men fick fysiska konsekvenser i form av benhinneproblem och smärta som ledde till flera månaders uppehåll », berättar hon. « Sedan jag ändrade min kost har jag inte varit skadad en enda gång, även om jag fortfarande håller tummarna ».

Det är det budskapet hon vill förmedla till sina följare i sociala medier, snarare än att lyfta fram sina egna prestationer: « Jag tycker att det är viktigt att ta sig tid och låta sin träning utvecklas successivt, betonar Julie. I dag ser vi nybörjare ställa sig på startlinjen i ett ultralopp efter bara några månaders träning. Det är en tävlingsform som växer snabbt, men än så länge vet vi ganska lite om de fysiska, fysiologiska och psykiska konsekvenserna av sådana distanser. Vi ser redan många skador, och jag tror inte att utvecklingen kommer att vända under de kommande åren ». Julie använder därför sina sociala kanaler för att sprida det budskapet till sin följarskara. Med enkelhet och ödmjukhet, för så många löpares bästa som möjligt.