Aurélien Sanchez, den ende fransmannen i Barkleys resultatlista

Han är fortfarande den ende fransmannen som har fått sitt namn inskrivet i resultatlistan för Barkley, det mytomspunna amerikanska loppet. Efter segern 2023, som gjorde honom till den blott 16:e löparen att fullfölja världens kanske tuffaste trail, har Aurélien Sanchez knappast slutat utforska sina gränser. Ett samtal med mannen som nyligen krossade rekordet på Pacific Crest Trail, en av världens mest extrema leder ...

Sedan starten 1986 har bara sju löpare klarat Barkley på sitt första försök: Mark Williams 1995, Ted Keizer 2003, Brett Maune 2011, Jared Campbell och John Fegyveresi 2012, Aurélien Sanchez 2023 och Ihor Verys 2024 ... Däremot blev 2025 och 2026 år utan en enda fullföljare. Det säger en del om personen. När man träffar honom är det inte självklart att man anar den otroliga idrottaren bakom det lugna leendet och det olympiska lugnet. Aurélien Sanchez står med båda fötterna på jorden. Fast regelbundet på en ganska instabil jord, om man säger så. Som den som utgör spelplanen för Barkley Marathon: bergen i Frozen Head State Park i Morgan County, Tennessee, knappast kända för sitt välkomnande ... En påminnelse: loppet i sydöstra USA är omkring 200 kilometer långt, även om distansen varierar mellan upplagorna, med ungefär 20 000 höjdmeter uppfördelat på fem varv. Tiden är begränsad till 60 timmar, och loppet går dessutom under en kall del av året. 2026 lyckades ingen löpare slutföra de fem varven. Det är värt att veta att loppets skapare, den oefterhärmlige Gary Cantrell, alias ”Lazarus Lake”, utformade loppet för att vara nästan omöjligt att fullfölja. Det dröjde till 1995 innan den första löparen tog sig i mål, nio år efter starten! Det sätter, om det behövs, Aurélien Sanchez bedrift 2023 i sitt rätta perspektiv.

Innan han glänste i Barkley hade Aurélien Sanchez redan hunnit med flera anmärkningsvärda prestationer inom ultralöpningen. 2018, när han bodde i USA, vann occitaniern det välkända John Muir Trail, 359 kilometer och 14 000 höjdmeter, på 3 dagar, 3 timmar och 55 minuter. Året därpå gjorde han samma sak i Baldy Marathon i Kalifornien, 160 kilometer på mindre än 60 timmar. När han återvände till Frankrike 2020 gjorde han avtryck i Vendée i loppet Dernier Homme Debout i Saint-Laurent-sur-Sèvre, 127 kilometer och 4 420 höjdmeter, på 13 timmar och 54 minuter. Samma år genomförde han utmaningen att korsa GR10 i Pyrenéerna, från Banyuls-sur-Mer till Hendaye. Han klarade sträckan på tolv dagar utan någon extern hjälp. Precis den typ av kamp han älskar, och den hade ett tydligt syfte: ”Allt jag har gjort de senaste tre åren har varit för att bli antagen till Barkley”, sade han 2020.

Nu är det 2026 och Aurélien söker fortfarande starka upplevelser genom ultralöpningen. Vi träffade löparen från Aude i Paris, i samband med ett samtal om Barkley med regissören Fabien Duflos. Han berättade gärna om segern 2023, men också om svårigheterna under de efterföljande upplagorna. Blicken är redan riktad mot nästa utmaning: Pacific Crest Trail (PCT). Man behöver knappast säga att det pågår en hel del bakom det där lugna ansiktet ...

Aurélien, vilken är den första bilden du får upp när du tänker på segern i Barkley 2023?

Bilden jag bär med mig, och jag säger det utan nostalgi, tillhör det förflutna. Det är ett ögonblick som ligger bakom mig i dag, även om jag måste erkänna att det sitter djupt (ler). Jag tänker på målgången efter det femte varvet, när jag rör vid den berömda gula bommen och vi gratulerar varandra, Laz’ (red. anm.: Lazarus Lake, loppets grundare, på bilden nedan) och hela gemenskapen. Det hade gått sex år utan att någon fullföljt loppet. Och bortom min egen prestation firar man själva faktumet att Barkley fått en fullföljare. Det är nästan en kollektiv seger över loppet. Man firar inte nödvändigtvis att just jag gick i mål. Utöver den bilden var det ett långt projekt som definierade mig och som också blev en verklig höjdpunkt i mitt idrottsliv.

Lazarus Lake startar loppet genom att tända sin cigarett ...

Du nämner Lazarus Lake, loppets grundare. Efter alla upplagor du deltagit i, 2023, 2024, 2025 och 2026, har du löst mysteriet kring personen?

Laz’ framställs inte alltid särskilt rättvist i medierna. Ibland beskrivs han som en sektguru, en man som vill utsätta oss för lidande eller som någon sorts kuf. I själva verket är det precis tvärtom: han vill oss väl och han är väldigt intelligent. Varför skapade han loppet? Han har alltid varit en ultrafantast. Han har skapat massor av lopp. Varför tycker han så mycket om ultra? Jag tror att det handlar om två saker: att uppleva känslor och sedan ha historier att berätta. Det är därför vi alla håller på med ultra, för att uppleva saker och sedan kunna säga: ”vi var med om det där och det där.” Och Barkley är just det, fast uppskruvat till sin yttersta spets. Där upplever man de starkaste känslorna som går att uppleva, både negativa och positiva. Det är därför Lazarus lagt ribban vid ungefär en procent fullföljare. Barkley slutar oftast i att man inte klarar det, i ett misslyckande. Men när någon lyckas blir de positiva känslorna oerhört starka, på ett sätt som händer väldigt sällan. Det är därför han skapade konceptet. För att den där enda procenten som går i mål ska firas enormt. Vägen dit går förstås genom misslyckanden, lärande och ödmjukhet. Och det är inte så dumt. Sedan handlar det också om berättelserna. När vi samlas i Barkley älskar Lazarus att berätta historier från tidigare upplagor. Det roar honom. För honom är livet bara ett spel. Det är inte mer komplicerat än så.

Du är född precis norr om Pyrenéerna och innan traillöpningen var det vandring som gällde. Lade din uppväxt grunden för ultralöpningen?

Nej, inte alls. Jag var långt därifrån. Som tonåring satsade jag hundra procent på fotboll. För mig stod det för helt andra värderingar och var en helt annan värld. Jag minns de korta vandringarna jag gjorde med min pappa när vi plockade svamp. Jag kände mig inte riktigt hemma där. Jag ville hellre vara på en fotbollsplan än ensam ute i skogen, utanför lederna. Jag var nog för ung för att uppskatta de stunderna fullt ut. Vandring var inte riktigt min grej, om man säger så. Men jag tror att det är så för många barn: sakerna finns kvar någonstans inom en och återupptäcks senare, när man blivit vuxen och börjar uppskatta naturen, landskapet och hela omgivningen. Jag var väldigt idrottsintresserad, så det gav mig definitivt en grund. Om jag inte hade varit vältränad hade steget till ultra förstås varit svårare. Ultra och vandring kom sent in i mitt liv. Därefter växte viljan att utmana mig själv fram. Där var jag däremot redan väl rustad, eftersom jag alltid haft tävlingsinstinkten i mig. När jag var ung ville jag vara bäst. I dag vill jag framför allt vara den bästa versionen av mig själv och jämför mig mycket mindre med andra. Då var jag däremot verkligen tävlingsinriktad gentemot omgivningen. Men den där inneboende, djupt rotade tävlingsinstinkten har alltid funnits där. Ambitionen att hela tiden bli bättre och så vidare. Det är väldigt personligt. Vissa vill inte nödvändigtvis tänja på sina gränser och lämna sin komfortzon. Det kan jag inte förklara. Jag tror att det beror på vem man är.

Efter den perioden kom USA. Var det där fröet till traillöpningen såddes?

Absolut. Och helt naturligt dessutom, jag valde det inte ens. Jag försökte spela fotboll där, men det var inte samma sak. Det var mindre organiserat än i Frankrike och jag tyckte inte om det. Däremot fanns vandringen där, överallt. Man kunde inte missa den. Man kunde inte låta bli att upptäcka de vackra lederna i Arizona, Grand Canyon och så vidare. Även om man inte var van vid att vandra var man tvungen att ge sig ut. Det gick nästan inte att undvika! Så jag började vandra, driven av en vilja att utforska Arizonas och den amerikanska västerns vidsträckta landskap. Jag började ägna varje helg åt det och gick från fotbollsspelare till vandrare. När jag kom tillbaka till Frankrike växte traillöpningen fram steg för steg, som en fortsättning på vandringen jag hade börjat med i USA. Jag började sätta ord på ultralöpningen, intressera mig för ultragemenskapen och de olika loppen ...

När kom aha-upplevelsen? Minns du den?

Jag minns den exakt, eftersom det handlade om en vandring i Grand Canyon. Jag hade frågat på sociala medier om någon ville följa med, eftersom jag skulle gå ensam och visste att det var en krävande tur. Massor av människor sade att det var vansinnigt att ge sig dit ensam, och att det också var vansinnigt att gå dit med andra eftersom leden gick utanför stigarna, saknade vatten och var så krävande. Kort sagt blev jag tagen för ett troll, som man säger på nätet. Då tänkte jag: det här blir tufft, jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på ... Först lyssnade jag på deras råd. Sedan tänkte jag att jag lika gärna kunde försöka. Om jag gjorde allt rätt kunde jag genomföra det. Och i värsta fall fick jag vända. Till slut klarade jag turen på 13 timmar, genom att växla mellan att gå och springa. Först efteråt insåg jag att vi höll på med två helt olika saker. De var vandrare med stora ryggsäckar. Jag var, utan att veta om det, mer av en ultralöpare och sprang.

Var det där din besatthet av Barkley föddes?

Jag ville göra den mest extrema vandring som fanns för att lämna min komfortzon och testa mig själv. När jag började läsa på insåg jag att den mest extrema vandringsprestationen var Barkley. Det är definitivt inget lopp där man springer särskilt mycket. Det är ren terrängkamp, ett vildsvinslopp, som vissa kallar det. Och då föll allt på plats. Jag tänkte att det var den ultimata vandringen, där ville jag testa mig. Det är därför jag säger att jag inte ens tog vägen via ultratrail eller löpning. Jag gick direkt från vandring till Barkley.

När förstod du att det fanns något stort att uppnå idrottsligt?

Till slut började jag fundera på hur man kunde delta i Barkley. Då såg jag att någon hade satt rekord på John Muir ... Så jag tänkte att det fick bli mitt mål. Jag misslyckades en gång, två gånger och lyckades på tredje försöket. Utifrån kan det verka ganska häpnadsväckande, men i efterhand handlar det om arbete och kontinuitet. Det finns ingen ”magi”. Det var stora misslyckanden och jag lärde mig mycket. Första gången jag insåg att jag kunde åstadkomma något var när jag satte rekord på John Muir Trail 2018. Det var mitt första stora projekt, det första jag genomförde med Barkley i sikte. Men när jag hade satt rekordet utan assistans tänkte jag att det här började bli intressant och att jag började göra sådant som de personer jag inspirerades av gjorde. Jag har en motståndskraft, det har jag i alla fall. Det var mitt första steg.

Du beskriver Barkley som ett vildsvinslopp ...

Det är så obekvämt, både på lederna och i terrängen ... Man kämpar nästan för varje steg. Stigningar på 40 procent hela tiden. Det är inte för inte som man ofta ser vildsvinsspår. Än i år hamnade några löpare mitt i ett stort vildsvinsbo. Vi rör oss tillsammans med dem och använder deras stigar. Det här är helt klart deras territorium ...

Blev det dåliga vädret mot slutet av loppet en för stor broms i år?

Vädret hade varit idealiskt i Barkley i tre år, och ändå hade två upplagor saknat fullföljare. Banan har förändrats mycket de senaste två åren. Så även utan vädret är den väldigt svår och krävande. När vädret dessutom lägger sig i blir det nästan omöjligt. Med den här banan måste allt stämma. Den fysiska träningen, den mentala träningen, utrustningen och orienteringsförmågan måste finnas där ... och dessutom måste man ha vädret på sin sida! När vädret är katastrofalt, som i år, tror jag att det helt enkelt är omöjligt. Det beror kanske på hur länge det varar, men om det är katastrof i 60 timmar går det inte. Med 40 procents lutning i jord, eller snarare lera ... I uppförsbackarna tar man sig fram på alla fyra! Man kommer ingenstans.

När du korsade Pyrenéerna på tolv dagar utan assistans 2020 hade du väldigt lite utrustning och en minimal förberedelse. Men du talar mycket om visualisering som mental förberedelse inför negativa händelser. Kan du berätta mer om det?

Det är det viktiga för mig: att kunna hantera situationer som med nödvändighet blir tuffa. Så här förbereder jag mig. Jag behöver kanske det mer än andra löpare. Jag känner att det är viktigt att visualisera målet, förhållandena och det som kan hända. I ultra handlar allt om anpassning. Allt förändras hela tiden, vare sig det gäller terrängen, vädret, vår fysiska form eller vår mentala motivation ... Och vi måste hela tiden anpassa oss till det. Ju mer energi det tar, desto svårare blir det att nå hela vägen om man inte är förberedd. Om man inte är flexibel är det förstås ingen idé att ge sig in i den här typen av äventyr ... Tanken är att i största möjliga mån förutse tänkbara scenarier och minska behovet av anpassning, så att man kan fokusera på det som faktiskt inte går att planera bort. Även vädret kan man visualisera. Man vet att man behöver extra handskar om det blir kallt och regnbyxor om det regnar. Allt det måste man tänka igenom, så att man automatiskt tar på sig regnbyxorna och regnjackan när regnet kommer, utan att behöva fundera. Om man inte har förutsett det börjar man i stället tänka: ”Åh nej, det regnar, det här är fruktansvärt, jag hade räknat med sol” ...

Vad hände för dig i Barkley i år?

Jag hade visualiserat ansträngningen fel. När jag sedan behövde kämpa klarade jag inte av att kämpa längre än så. I efterhand hade jag velat föreställa mig ansträngningen och svårigheten ännu tydligare. I år handlade det verkligen om kylan och vinden, allt på samma gång. Jag borde ha förberett mig specifikt på ett skede där jag skulle frysa, vara trött, inte längre vilja fortsätta och kanske inte kunna få i mig energi ... Där jag kanske skulle lägga mig på stigen för att jag var för trött. Om man har förberett sig på det vet man det och fortsätter framåt. Men personligen hade jag inte förberett mig tillräckligt. När jag såg att vägen tillbaka till lägret gick åt vänster och att stigen åt höger var väldigt svår var jag inte redo att ta den. Om jag hade visualiserat situationen på det sättet, accepterat före loppet att jag skulle hamna där och att det var en del av spelet, kanske jag hade fortsatt lite längre. Men jag fick en rejäl svacka som kostade mig loppet. Den mentala visualiseringen före start är avgörande i ultra, den står för 90 procent av jobbet. Man kan vara vältränad eller otränad, men utan den biten är man körd.

Var finns glädjen i den här typen av ultralöpning?

Det kan förstås verka som en ganska masochistisk sport där man gör sig själv illa. Men när solen går upp och mållinjen närmar sig blir prestationen och ansträngningen ännu mer värdefulla. Jag har aldrig upplevt så starka, omvälvande känslor som när jag lyckats visualisera, möta svårigheterna och tänja på mina gränser. Det är egentligen den här treenigheten: att föreställa sig saker, uppleva dem och sedan acceptera dem. Det är lätt att säga. Ibland klarar jag det inte, som i Barkley i år.

Minns du tillfällen under 2023 års upplaga då du tvivlade?

Det fanns många. Det värsta kom efter 38 timmars löpning. Det var den sista natten. Jag började vingla, såg suddigt och somnade nästan på stigen ... Totalt kaos. Klockan var ungefär midnatt och det återstod sju timmars nattlöpning. Jag började också få hörselhallucinationer. Jag tänkte att slutet var nära. Då höll jag fast vid det jag visste fungerade. Vad behöver jag göra i det läget? För mig hjälper koffein, att äta, dricka ordentligt och få i mig energi. Efter 30 minuter mådde jag bättre. Men det var verkligen ett mycket svårt ögonblick, jag höll på att somna stående. Resten av natten gick bra ...

När du vinglar och nästan hallucinerar, hur hanterar du orienteringen?

Jag hade faktiskt sällskap just då. Jag var tillsammans med belgaren Karel, som också fullföljde Barkley det året. Men samarbetet fungerade inte optimalt, eftersom han också var trött. Han räknade därför med mig, och jag räknade i min tur med honom. Det var i det läget vi gjorde ett orienteringsmisstag. När jag mådde bättre bestämde jag mig för att ta över och fortsätta ensam. Det är bättre att stanna och försöka återfå skärpan. Varje gång man går vilse handlar frågan om när det blir för sent. Det är bättre om misstagen bara kostar fem minuter. Som tur var blev det oftast så. Om det handlar om 30 minuter är man verkligen inte klar i huvudet. Lyckligtvis rörde det sig oftast om fem till tio minuter. När man befinner sig på en okänd plats blir det små vadslagningar med sig själv. Man försöker välja den riktning som är mest rätt och snabbast. Ofta är det små beslut som man vet brukar fungera. Ändå finns alltid en stunds stress i fem till tio minuter, när man undrar om man verkligen är på väg åt rätt håll. När man till slut hittar rätt igen, vilket oftast sker, känns det bättre. Man använder sig av olika riktmärken: terrängformer, en kam, en flod eller viss vegetation. Framför allt navigerar man efter terrängen, kammarna och ravinerna. I Barkley är det förstås ett säkert tecken på att man är på rätt väg när man hittar boken.

Varifrån kom idén med böckerna (red. anm.: löparna måste ta med sidor från böckerna som bevis på att de följt banan)?

I början fanns det inga böcker i Barkley. Laz’ sade helt enkelt: ”Gå banan och kom tillbaka.” Men han hade inget sätt att kontrollera vem som verkligen hade följt rätt väg. Det var en löpare, Ed Furtow, som kom på idén att lägga ut böcker och riva ur sidor. Lazarus gillade det.

Låt oss återvända till 2026 års upplaga. Ni skapade verkligen en fransk gemenskap före och under loppet ...

På mitt initiativ tillbringade vi faktiskt hela veckan tillsammans, vi fem fransmän. Guillaume (Calmettes), Ronan (Pierre) och jag hade redan planerat det i förväg, och sedan anslöt Sébastien Raichon när vi frågade honom. Mathieu (Blanchard), som vi kände mindre väl, kompletterade gruppen. Det var hans första gång i loppet. Det var jag som föreslog att vi fransmän skulle dela hela den första veckan, och det var verkligen riktigt kul. Vi såg inte varandra som konkurrenter utan som kompisar, vilket ofta är fallet i Barkley. Återigen handlar det inte om att tävla mot de andra, utan om att tävla mot loppet, tillsammans. Det fungerade väldigt bra mellan oss. Under loppet tillbringade vi också en bra bit tillsammans. Sedan gör själva tävlingen att alla tar sig olika långt. Men det bryr vi oss verkligen inte om. Ingen skäms över att komma kortare än någon annan. Vi skapade en fin gemenskap där. Det var väldigt roligt ... Ett fantastiskt minne!

Du uttryckte dig ganska kraftfullt efter 2026 års upplaga. Är du verkligen färdig med loppet?

(Ler) Nej, jag tror inte att det är över ... Jag reagerade visserligen direkt efteråt. Men när jag tänker efter tror jag inte att det är avslutat. Man ska aldrig säga aldrig. Jag behöver definitivt ett uppehåll. Att gå in i något som kräver så mycket ... För mig är det inte resultatet som driver och motiverar mig inför framtida starter eller beslutet att avstå. Det är själva åtagandet. Ett projekt som varje gång tar två till tre månader av året, där man måste träna som en galning och sedan åka till USA och så vidare. Det är en resa på minst tio dagar, som jag lyckligtvis gör tillsammans med min partner. Det kräver mycket, även om det är en passion. Jag ska inte klaga, det är mitt val. Men det är en passion som tar plats i vardagen. När det gäller mig har jag inte lyckats hitta nycklarna till de extra mentala lås jag behövde öppna för att ta mig längre i loppet. Det betyder att jag har saker kvar att uppleva någon annanstans, saker att söka, utvecklas genom och inspireras av andra människor. Kanske hittar jag nycklarna i andra projekt.

Du verkar inte mätt, trots alla dina framgångar ...

När det gäller Barkley inser jag att det faktum att jag fullföljde loppet första året låste flera mentala dörrar för mig. Jag har svårt att ta mig lika långt som jag kanske hade gjort om jag inte hade klarat det. Det måste jag acceptera. Det handlar inte om bristande vilja eller engagemang, för jag har satsat enormt varje gång. Jag behöver ta ett steg tillbaka från det här loppet, eftersom det kräver så mycket. Det tar enormt mycket av en, på alla plan. Så det blir förmodligen inte min sista start, det hoppas jag i alla fall. Men inte just nu. Livet är långt, får man hoppas. Jag är 35 år. Inom löpningen kan man hålla på länge. Om tio år är jag 45. Om jag vill återvända då, eller tidigare, eller senare, vet jag inte. Man ska aldrig säga aldrig. Men helt klart känner jag att en cykel går mot sitt slut. Jag har ägnat fyra år åt det här loppet. Nu ska jag fokusera på andra äventyr för att fortsätta utvecklas.

Vad innebär egentligen två eller tre månaders förberedelser för Aurélien Sanchez?

Det innebär mycket volym och många helger i Pyrenéerna. Bara som exempel: under två månader samlade jag ihop 80 000 höjdmeter, alltså 10 000 meter i veckan. Det tar tid. Det innebär också många fysiobesök, styrkepass och så vidare. Jag tränar omkring 25 timmar i veckan. Jag förbereder mig för Pacific Crest Trail. Det är en legendarisk led genom USA, från Mexiko till Kanada. Förberedelserna pågår i en och en halv till två månader. Bara logistiken för 4 200 kilometer är omfattande. Jag åker tillsammans med min partner Lucille och hennes kusin Martin. Jag förbereder mig intensivt, eftersom jag aldrig har gjort något så långt när det gäller distansen ...

UPPDATERING 25 juli 2026

Den här artikeln skrevs precis innan Aurélien gav sig av för att ta sig an Pacific Crest Trail, en ”led” på 4 240 kilometer som går genom USA från den mexikanska till den kanadensiska gränsen. Den franske löparen visade återigen prov på sin uthållighet och sin exceptionella mentala styrka genom att slå PCT-rekordet på 45 dagar, 20 timmar och 15 minuter. Han förbättrade därmed belgaren Karel Sabbe tid från 2016 med 16 timmar och 35 minuter. Det är svårt att hitta superlativer som räcker till för en sådan prestation!